Surströmming

Genom åren har det blivit till tradition att jag och min fru Ingalill äter surströmming tillsammans med mina föräldrar Inga och Yngve i Paradiset. För att få vara ostörda, så sitter vi i deras undantag på gården, även lite opoetiskt kallat ”nya förrådet”.
Det finns få maträtter som jag kan känna sådant sug efter som för surströmmingen. En gång vid ett besök i Bönhamn vid Höga Kusten, fick jag ett sådant akut sug, att vi var tvungna att åka direkt till affären och handla en burk tillsammans med mandelpotatis.
I Paradiset äter vi den tillsammans med gräddfil, rödlök, tunnbröd, extralagrad ost och potatis. Tomater är också mycket gott till. Starkaste dryck är lättöl.
Strömmingen kommer från olika salterier och diskuteras livligt, gällande sälta, fasthet och doft. Helst skall den vara av föregående årgång, då den nått en större komplexitet i smak och är mer lättrensad. I år hade vi fått en burk från det för oss okända Borkbo Salteri i Enånger. Den hade sagts sakna både doft och smak, men visade sej trots den försynta doften ha en skarp sälta. Antagligen har dom burklagt den för tidigt och med för mycket salt. Vi öppnade även ett säkert kort, en burk Röda Ulven, med behaglig doft och mjuk sälta. Osten denna gång var en Svarte Petter, även den med rejäl sälta. Mängder med dryck krävs efter en sådan sittning.
I år ville Jenny också ha, så jag hjälpte henne att rensa några fileer. Hon tyckte det var gott. Hon kommer nog att föra traditionen vidare.
Efter strömmingskalaset så blir det kaffe och körsbärskaka, sittande under körsbärsbusken på altanen.
Det allra godaste är de fina rapar man får uppleva, upp till ett dygn efter kalaset och som på ett underbart sätt återskapar den fantastiska smaken!
Ni vet väl att om man på en mobiltelefon med T9 påslaget skriver surströmmimg, så föreslår den puss! Inte så dumt faktiskt, då det är som en riktigt salt kyss!